Publicerad 2013-08-08 23:28:19 i Allmänt,
Ibland kanske man ska lyssna mer på andra än sig själv bara. Eller?
hur många gånger har man inte fått höra " vad var de jag sa" eller" jag hade rätt hela tiden du skulle ha lyssnat".. nja men min hjärna och mitt hjärta sa ju nått helt annat just då. Sen med facit i hand så skulle man ha lyssnat från första början. Är nu i det läget där man kan yttra ursäkten "de kanske jag sa men man kan väl ändra sig"?
Jag ångrar inget i mitt liv för då hade jag inte varit där och den jag är idag MEN däremot så måste jag medge att många val hade varit enklare och fått ett bättre resultat om jag hade förmått mig att lyssna på vad mina nära och kära säger. Jag gör som jag själv vill och har alltid gjort men har insett nu efter 23år att det lönar sig att lyssna på dom man har släppt in i sitt liv. Det finns en anledning till varför dom finns vid ens sida och de är inte alltid som man känner sig bästa själv. Man kanske har blivit förblindad av tanken av att känna nått och agerar utifrån det vilket inte alls är genomtänk. Står då rådet där med spänd blick och pekar med hela handen borde man verkligen tänka till och inte bara en gång innan man kastar sig in i de ovetande.
Hur man än gör och vad man än gör så har allt en konsekvens och det är den som är viktig i det långsiktiga och igentligen betyder något. Konsekvensen är alltid slut kontentan av sin handling och där man bör lägg mer tanke i. I alla fall jag!!
Publicerad 2013-04-24 23:54:00 i Allmänt,
Ja vart ska man börja, kanske tacka min mormor?!? Hade det inte varit för henne hade jag kanske inte träffat denna underbara tjej.
En vän som från första stund var en vän! Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har skrikit och det bästa av allt vi har underbara minnen ihop. Vi har tjuvrökt, vi har snott alkohol och sprungit fulla på åkrarna och lek ko. Vi har cyklat från byn till sommarland och från byn till noret för att kolla vilken bio som gick och sen hem. Vi har åkt moped och slagit oss.
Vi har haft stunder då vi inte pratat men aldrig slutade jag sakna dig , tänka på dig och älska dig. Få av mina vänner kan jag ärligt säga att jag skulle ta ett skott för, men dig har jag skyddat med mitt liv. Du är värd det! Du var den som såg på mig när jag inte mådde bra och fanns där när jag var for illa och du är den som alltid lägger en arm om mig oavsett anledning till sorg. Du dömer mig aldrig och du ställer upp. Du har inte ett hjärta av guld, hela du är förgylld!
Publicerad 2013-04-14 00:21:41 i Allmänt,
En dag i väntan, en dag med tjafsande och även men trevligt sällskap, god mat och mys.
Väntan handla bara om att få hem karln igen. Tjafset aaa vad ska man säga!?!? Tragiskt och patetiskt rent av! Om jag vann, Ja enligt mig!
Att avsluta dagen med att få umgås med en äkta vän, bli bjuden på mat och bara få vara en stund var guld värt och väl behövligt!
Tur man har äkta vänner runt sig dagar som är trista och grå, även dom dagar solen ligger på ;D
Publicerad 2013-04-12 14:28:00 i Allmänt,
Känns som dagarna, livet och tiden bara rinner iväg. Herregud snart är ungen ett år och vart har det året tagit vägen? Det känns som att tiden flyger iväg men inga minnen skapas. Det blir till att "bitchslapa" sig själv några gånger framför spegeln och börja fånga dagarna så att säga. Man är så dagblind och innan man hunnit blinka har det gått en vecka och känslan av att all tid och ens liv flyger iväg ökar. Nu är det förändringarnas tider för mig och inspirationen till att aktivera sig ökar kraftigt. Mera sagor ska läsas på kvällen, mera roliga aktiviteter på dagarna och mer gemenskap :) Leva var dag som om det vore den sista! Och framför allt ska jag sluta att lägga energi på personer och saker som jag igentligen inte vill lägga energi på!
Publicerad 2013-04-12 11:05:23 i Allmänt,
Tycker det nästan är tragiskt att läsa på bloggar där pappor skriver om att mammagrupper på Facebook är hemliga och utesluter ena parten i ett föräldrarskap bara för att inte papporna är inbjudna i grupperna. Varför måste papporna ha sån kontroll, litar dom inte på sin partner eller är svartsjuk?
Vi mammor kanske behöver en grupp med något sådär likasinnade att bolla våra tankar och känslor med! Det betyder väl inte på något vis att fadern i familjen är "utelåst" från sitt föräldrarskap och tolkar fadern det så kan jag ärligt säga att man är lite lätt patetisk som inte kan låta mamman vara med i Facebookgrupp där fadern inte är välkommen!
Det finns andra grupper där pappor är välkommna och papporna har dessutom egna grupper där vi mammor inte är välkommna eller medverkande MEN det är det inget fel med, hur tänkte dom nu? Dom får ha en "hemlig" grupp där mammor inte får va med men dom ska smyga och ha kontroll på våran Mammagrupp!?! Acceptera att det finns en grupp där man som pappa/ man inte kan ha kontroll över din sambo!
Nää skärpning låt våran Mammagrupp vara en Mammagrupp och passar inte det nä men välj då en annan grupp i stället för att lägga energi på att gnälla över att man som pappa inte får vara med i en så kallad "hönsgård"...
Publicerad 2013-04-10 20:38:22 i Allmänt,
Min tanke med denna blogg var från början att bara blogga om mina åsikter och vad jag kände om saker. Har grubblat och tänkt en del och kommit fram till att jag ska gå längre än så! Välkommen förnyelse av min blogg som kommer bli mer en dagbok :) start i morgon!
Publicerad 2013-04-10 05:27:00 i Allmänt,
Efter att ha gått i nio månader och varit gravid och nu nio månader som mamma så valde jag att första gången verkligen kosta på mig själv både lite pengar och tid. Jag är en sån person som alltid sätter mina nära och kära först och det gör att jag ofta glömmer bort mig själv eller tänker det får vänta. Men från och med nu kommer även jag att ge mig själv denna enkla lyx som lite tid, energi och utrymme till att vara kvinna. Vilken balsam för själen att bara få klippa sig efter graviditeten, att fy en frisör och känns sig snygg. Efter att ha gått i hästsvans och gjort hårknutar dagligen känner jag nu att jag vill slänga ALLA hårsnoddar jag äger och bara låta håret "flyga" i vinden. Så värt varje peng att klippa sig!
En massage Ååå herregud "im in haven", en mental orgasm! En stor sten har och spänningarna i ryggen är bortblåsta och jag svävar fram! Och efter att ha börjat träna yoga så känns kroppen otroligt stark och en psyket har blivit starkare. Det var riktigt längesen jag kände mig så här snygg och välmående, så nu kör vi på!
Tusen tack amandassalong.blogg.se för den fina frisyren och en stort uppboozning av självförtroendet!
Och tack www.grubb.nu/heidi för massage som fungerar och träning som formar och stärker invändigt och utvändigt..
Publicerad 2013-03-21 05:26:00 i Allmänt,
Alla människor vet mest och bäst, vill man gärna tro i alla fall. I många fall är jag likadan men inte när det kommer till andras barn eller förhållanden.
Nu när min dotter börjar bli lite större så börjar hon även visa sig mer och mer självständig. Dom gånger hon verkligen vill sitta i famnen är inte lika många som förut och jag är medveten att det kommer bli mer och mer sällan hon vill sitta i min famn. Så jag kan tänka och känna så här, är det verkligen så fel att ta vara på dom tillfällen och stunderna hon gör det? Dom kommer aldrig tillbaka igen! När igen i sin livstid kommer hon vilja sitta i mitt knä, mysa och dra mig i håret, när hon är 15 år och tycker det är jätte tufft? Förhoppningsvis blir denna tjej 100 år och aldrig sjuk men på dom hundra åren så är det första året en tid där hon är bebis. Ett år där jag som mamma för snuffsa, pussa, krama, gosa och smeka hennes kind så mycket som jag igentligen vill och kan. Är ett år verkligen så mycket av hennes liv? Jag ser även inget fel med att ha en nära relation till mitt barn, jag älskar när hon somnar i min famn då det bevisar för mig att jag gör ett bra jobb som mamma. Hon känner så pass stor trygghet att hon sommar. Om hon nu vill somna i min famn och sova där, varför skulle hon inte få det? I vilken ålder vill hon det igen? Nej visst barn ska vänja sig vid så mycket och dom ska klara så mycket enligt folk och jag känner hur jag blir trotsig och villig att gå min väg och göra det jag tror på. Det handlar inte om att skämma bort ett barn, man kan aldrig skämma bort ett barn med kärlek! För mig handlar det om att i små steg bygga upp tryggheten för barnet att sova i egen säng, eget rum osv men att bara gå från att sova min famn till att begära att hon ska sova i sin säng är för mig oacceptabelt. Känner inte hon trygghet där då får man jobba fram den på ett sätt som funkar för individen.
För oss funkar det bäst att hon får leka där och jag lägger henne där när hon somnat. När hon vaknar tar jag inte upp henne direkt utan jag försöker få henne att somna om i sängen. Går det inte så självklart enligt mig så får hon ligga i min famn. Då har hon sovit i sin säng en stund, inte fått nån dålig erfarenhet av det och även börjat bygga upp en trygghet i sängen. Stunden som hon sover i sin säng kommer bli längre och längre ju mer tryggheten ökar. Sen får folk säga vad fan i helvete dom vill, jag skiter i vilket! Detta är vad jag tror på, känns bäst för mig och mitt barn visar inga tecken på missnöjdhet över det. Alltså är det rätt för oss!
Folk säger att man ska äta gröt till frukost som bebis. Mitt barn kväljer och spyr av gröten! Ska jag då tvinga henne bara för att folk anser att ett barn ska äta gröt? Aldrig i livet! Kalla mig idiot om ni vill men nej jag vet själv vilket helvete det är att bli tvingad att äta något som får magen att vända sig, man bara kväljer och tårarna rinner. Finns inte på denna jord att jag tvingar någon till den känslan, MEN man smakar alltid maten innan man säger blä!
Jag är absolut ingen expert på barn och ger mig inte ut för att vara det heller, jag tar gärna till mig tips och råd och ger även tips och råd till andra. När jag ger råd tillägger jag alltid meningen " det funkar för oss men alla barn och vuxna är olika så det finns ingen garanti på att det funkar för er" i stället för denna meningen som jag hatar " Vi gör så och det stod på denna sidan så då är det sant, rätt och riktigt och allt annat är fel"..
Jag är ingen expert som sagt men jag är absolut ingen idiot heller men är någon som känner mitt barn så är det jag och hennes fader och INGEN annan! "PUNKT"
Publicerad 2013-03-05 23:22:06 i Allmänt,
Under en lång tid i mitt liv gick jag och släpa fötterna efter mig, jag var bråkig och stökig. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med liv. Jag tjatade om att jag ville jobba med hästarna men alla runt mig sa att det kommer du aldrig kunna försörja dig på. Så jag skrotade det och tänkte att jag ville bli syslöjds fröken och alla runt mig sa att jag var inte en person som kan lära ut saker. Jag började då tänka okej i banorna om att starta eget och bygga upp ett boende för ungdomar som var som jag vilsna. jag ville bygga ett tryggt hem som kunde erbjuda det mesta från att skruva fordon till att rida till att snickra. Något för alla olika intressen där man fick vara sig själv och känna sig önskad, älskad och behövd. Ett hem där man fick uppmuntran och stödet till att våga vara sig själv och jobba för sina drömmar men framför allt en plats där man alltid skulle känna sig välkommen. När jag berättade om detta skrattade dom flesta runt mig och påpekade att en sån som du som bara bråkar och inte ens tar ansvar för din egen framtid, hur ska du kunna uppmuntra andra? Jag försökte svara med jo för jag vet vad jag talar om och alla kan vi ändras! Ingen trodde mig och min idé ligger kvar som en dröm än i dag som jag inte vågar börja kämpa för.
Så vad blev det av mig då? Jo till slut hitta jag min grej! Jag blev lastbilschaufför. Jag utbilda mig på gymnasiet till det och ångrar inte en sekund av mitt val. Jag har kommit fram till att för mig är det inte bara ett jobb, det är en del av den person jag är en del av mitt liv. Jag längtar dagligen tills jag sitter i hytten igen, solen i fronten, vägen är fri och man hör dånet av en mullrande V8 som jobbar sig iväg. Varje gång jag satte mig i lastbilen fick jag lyckokänslor och det fanns inte en dag då jag inte ville åka till jobbet. Jag hann utbilda mig, jobba 3 månader, söka jobb och lagomt hitta ett och sen blev jag gravid och ingen anställde mig. Nu har jag mer än dom tre månader i bagaget eftersom jag varit med i branschen redan innan jag utbilda mig. Men den svartsjukan som stiger i min kropp när jag ser andra göra det jag älskar, dom tårarna som bränner i ögonen när jag ser en lastbil svänga förbi mig och dom rysningarna jag får av ljudet är inte bara för att jag saknar ett jobb jag saknar att göra det jag drömmer om att få göra. Och så fort någon frågar mig om yrket eller lastbilar överlag så skiner jag som en sol för jag får i alla fall prata om det. När en vän som jobbar som transport ledare ringde här om dagen så tände hon hoppets låga i mig när hon säger att hon vill ha med mig som chaufför i sin kontakt bok.
Nej det är inte bara att sätta sig och köra för mig, jag har inte gjort detta på jätte länge och jag har ett barn att ta hänsyn till. Vilket jag gärna gör då jag inte vill missa en sekund av henne. Jag begär inte att någon ska förstå mig men jag älskar verkligen livet i en lastbil, ute på vägen och att veta när jag åker men inte när och om jag kommer hem.
Det är inte en lögn att jag älskar mitt yrkesval, jag fäller inte tårar för nöjes skull när jag ser andra göra min dröm. För mig är det inte bara ett jobb, det är en livsstil!
Publicerad 2013-03-05 10:17:45 i Allmänt,
Att vara liten är inte alltid så lätt! Man kan bli sjuk och man får tänder och inte kan man säga vad som är fel heller. Att få tänder är verkligen inte roligt alls, det kliar, gör ont och man får feber. Det är bara jobbigt. Jag lider med min lilla tjej varje sekund och jag hatar att se henne så hängig som hon är när en tand kommer.
Vissa barn har det heller inte lätt trots att dom är friska och pigga. Dom blir utsatta av sina föräldrar istället! Tänk att det finns föräldrar som behandlar sina barn som leksaker eller värre ändå som slår dom! Man ser dagligen bilder på Facebook på barn som blivit slagna eller som det senaste föräldrarna har tejpat fast nappen i munnen på sin lilla dotter för att hon ska va tyst! Det är ju sjukt! Hur kan man göra sånt mot sitt barn?
Är man så låg och svag som människa att man måste ge sig på ett försvarslöst barn för att kunna må bra eller vad är det frågan om? Vad är det för roligt med att göra narr av sitt barn liksom, det finaste och värdefullaste man har i sin ägo!
Jag skäms inte för att säga detta men den som ger sig på ett litet barn borde bli satt i skambock på offentlig plats där folk får spotta på dom, precis som förr i tiden! Och jag skulle spotta tills jag led av vätskebrist kan jag lova! *tvii tvii* på föräldrar som skadar eller utsätter sina barn för hån eller andra obekvämligheter!
Barn är barn och ska behandlas med största möjliga omsorg och kärlek i obeskrivlig mängd!!!
Publicerad 2013-03-03 22:29:28 i Allmänt,
Årets kämpe: min livmoder
Årets avfall: mitt hår
Årets tillväxt: mina bröst
Årets mjukis: min röv
Älskar denna, den är så bra!! Men ni siktar vi på en mer stramare årsredovisning för 2013 ;D
Publicerad 2013-03-01 23:58:08 i Allmänt,
Allt levande förändras och allra helst människor. Det kan handla om mognad, att man åldras eller att man kanske upplevt något i livet som får en att ändras. Det kan vara människor eller andra saker runt omkring en som får en att ändra sig.
MEN hur mycket ska man ändra på sig, vart går gränsen? Man är ju den man är och varför ska man ändra på det för att behaga någon annan eller något annat? Visst kan jag tycka att vissa förändring är helt okej och näst intill självklara, saker som man gör eller klädstil och utseende till viss gräns. Men att ändra på sin insida, sin personlighet tycker jag är fel så länge man inte vill ändra något själv.
Att ha kompisar eller en pojkvän som säger " du måste ändra på dig för annars slutar vi umgås med dig/ gör slut med dig" är det då riktiga vänner och en pojkvän som älskar en för den man är? Nej jag tycker inte det.
Att man vill ha förändringar som att inte festa varje helg, inte flörta med andra, att man slutar klippa tånaglarna i soffan, att man lägger sina kläder i tvättkorgen och inte bara lagar mat åt sig själv när man är två känns som att det är helt okej förändringar om man är i ett förhållande till exempel.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med denna text mer än att måste man ändra sig som person för att vara älskad av folk runt en, är den kärleken verkligen äkta då? Man blir ju inte älskad för den man är i såna fall! Men att även vissa förändringar är att föredra och kanske väldigt positiva också :)
Publicerad 2013-02-25 22:43:44 i Allmänt,
Haha! Jag anses vara pedanten själv och vill man få fram djävulen i mig så smutsar man ner mitt hem, lägger saker där dom inte ska vara och tar inte reda på efter sig... Jag har alltid sen liten varit pedant och ansett att var sak har sin plats. Ett par barndoms vänner påminde mig om det för inte så längesen, att dom mindes mitt rum där jag hade mina nallar i storleksordning för att alla skulle synas, böckerna var sorterade efter samling och sedan färg och att det alltid var städat och rent.
Har något förändrats i dag? Nej! Jag är samma hysteriska pedant som HATAR när saker byter plats och när det ligger en liten sten på hallgolvet. Jag trivs bäst när det är stilrent, rent och sakerna är på sina plats! Sen är det inte alltid så hemma då jag inte orkar helt enkelt och har insett att LITE skit i hörna dör man inte av.
Anledning till att jag skriver detta är för att jag kom på mig själv när jag stod och svor som en gnällkärrning efter att rörmockaren varit här och fixat duschblandaren idag. HAN KLEV IN MED SKORNA OCH MITT BADRUM SOM UT SOM EN LERÅKER!!! Det var dessutom grus i handfat å badkaret. Ni som känner mig kan ju bara föreställa er hur det koka i mig. MEN plötsligt händer det! Jag tänkte och tyckte och svor för mig själv men var tyst utåt, tackade för jobbet och log. Sen tog jag tyst och städa undan skiten.
Jag ser det som ren orespekt mot mig och mitt hem! Jag har blivit uppfostrad att inte gå in med skor hos folk och att man tar undan och reda på efter sig. Sen kan väl åtminstånde ha vett att be om ursäkt som i detta fall.
Vet inte om det är fel på min uppfostran eller i den som inte respekterar andras hem?
Publicerad 2013-02-24 13:00:47 i Allmänt,
Jag är en riktig vår och sommar människa, för att jag ska kunna fungera mentalt behöver jag ljuset, värmen och färgerna. På sen hösten och under vintern tappar jag gnistan och tycker att det mesta är lika "roligt" som färgerna ute, inte skoj alls!
Och dagar som denna då solen skiner och man vet att enligt kalendern närmar vi oss våren så kan man inte annat än att bli glad och lite lycklig. Känslorna tinar och man blir som ett barn som vill springa barfota på gröna marker och man ser framför sig hur blommorna slår ut och luften fylls av en underbar blommande doft. Runt omkring hör man barnskratt och alla blir mer lysande och leende.
Välkommen våren och sommaren ni är så välkomna! Kom och tina upp oss efter vinterkylan, kom och sprid ljus i våran vardag efter ett trist vintermörker och sätt färg i våra omgivning så vi blir lika sprudlande och levande som färgen runt oss!
Publicerad 2013-02-23 00:49:03 i Allmänt,
Ett ämne som berör mig mycket, har gjort och kommer alltid att göra är just hur man "skämtar" med en gravid kvinna.
Jag som gravid fick ofta höra saker som: tjockis, fetto, boll, ladugårdsvägg och även kommentarer som hur kan du äta det där du som är så fet redan, dra in magen så jag kommer förbi och fram, hade jag sett ut sådär hade jag inte gått, om du ramlar rullar du då? LISTAN kan göra lååång!
Ja jag kan ta mycket och jag vet när folk säger det av kärlek och som skämt MEN det är svårt ibland att tolka det så. Får man höra såna här kommentarer och ord ofta så börjar man tro på dom och som gravid har man obeskrivligt med hormoner i kroppen som redan "spökar" med hjärna och känslor. Så det sista jag ville höra av dom jag kände trygghet hos och som jag älskade var just såna här saker för dom "knäckte" psyket totalt och sårade sjukt mycket. Jag tycker personligen att det inte är okej att skämta om en gravid kvinnas kropp eller ja man skämtar inte någons kropp men allra helst i te en gravid kvinnas. Hon bär på ett liv, vad är övrigas ursäkt till gäddhäng och kulmage? Är det kampanjer mot mobbning så stödjer många den och ingen vill att mobbning ska finnas så varför mobba det vackraste som finns vandrande på våran jord?
Alla är vi olika och tycker olika men jag tycker det är mycket bättre att påpeka fina saker till en gravid, säga saker i stil med vad vacker du är, du är söt osv. Det var inte alltid jag tog åt mig men ibland gjorde jag det och mådde skit rent ut sagt, kunde inte se mig i spegeln, ville gömma mig och kände ingen stolthet i min kropp som bar ett liv. Så ska det inte vara, man ska känna stolthet och viljan att visa sin mage.
jag blev även arg på var folk som aldrig annars pratar med mig, när dom kom fram utan att se mig i ögonen eller ens säga hej och så böjer dom sig mot magen och frågar hur är det med magen då? Men seriöst?! Som jag brukade svara dom: får du något svar eller, meddela gärna mig om magen pratar med dig! Folk blev att se ut som fån och jag förklara att ja titta mig i ögonen eller åtminstonde ansiktet om du pratar med mig och sluta stirra in i min navel för bebisen ser du inte genom navel i alla fall och den kan inte prata som nyfödd så kan den det i magen i så hög ton att du hör blir jag imponerad!
Och jo visst ska man skämta men läs av personen och tänk till, även om det är ett skämt så kan det såra mer än vad det var menat att roa. Många gravida kämpar redan med sitt självförtroende när kroppen sväller, huden brister och håret börjar likna svinto. Och så roligt är det inte heller att skämta om "tjockisar" det finns väl betydligt roligare saker i såna fall!?!?
Nä skärpning tycker jag! Har man inget snällt att säga håll käft och prata med kvinnan som bär kulan och är inte hon intressant är fan inte kulan det heller!! Bara så! Punkt!
Publicerad 2013-02-20 23:10:40 i Allmänt,
Ger mig själv super mycket beröm och men gott samvete. Jag har börjat lära mig att vara tyst, tänka till och sedan skrika lungorna ur mig, istället för att skrika först och tänka sen.
I flera dagar nu har jag stött på diskutionstrådar på Facebook som fått det att klia i fingrarna på mig MEN jag har tänkt att till vilken nytta? Och kommit fram till att det finns ingen nytta i många fall då människor bestämmer sig för att så här är det för så tycker jag att det ska vara och då är det så. Uttrycket man kan inte förklara för någon som inte vill förstå har sin tydliga poäng! Jag har även stött på saker till vardags som jag velat spy galla över och kommentarer som jag annars hugger som en kobra mot har inte ens berört mig. Vad är nu detta, tänker jag?
Jag som alltid skrikigt åt alla håll och kanter för minsta lilla sak som gjort mig lite sur, sitter nu och bara skakar på huvudet åt andra och väljer hellre att va tyst när det handlar om skit saker. Att yttra åsikter kommer jag aldrig sluta med men att tänka först har jag tydligen börjat med, ibland åtminstånde. Man kan inte förvänta sig en total förändring direkt!
Publicerad 2013-02-18 06:26:00 i Allmänt,
Inleder dagen med att delta i amnings upproret, en träff med andra som kämpar för att amning och flaskmatning är naturligt och inte borde bli illa bemött. För mig är ämnet hett och det växer fram kämparglöd. För andra är det uttjatat, meningslöst och ointressant MEN tänka sig att det finns många föreningar och många aktivister jag anser lika om och det jag gör är att inte lägga tid eller energi på dom, det menas alltså att jag rackar inte ner på dom för att dom brinner och kämpar för något jag inte skulle göra...
Att våga berätta sina känslor är ett uppror i sig och hur jobbigt det än är så är det bättre att ha det sagt än att älta älta älta... Man anser att vissa saker ska man hålla för sig själv och den skiten trodde jag på i många år. Nu har jag kommit fram till att det är bättre att berätta vad man känner och stå för det, man vet inte jämt varför man känner som man gör och man vågar inte berätta MEN våga att våga!! Ärligare kan det inte bli än att man säger vad man känner, det kan visa sig att man känner på ett vis på grund av felaktiga grunder och berättar man sin känsla då kan man lösa problemet och så vidare.
Jag säger bara det kämpa för det du tror på och våga att våga stå för sina känslor.. Gör uppror för din tro och red ut upproret inom dig med att berätta det du vill få ur dig igentligen!! Men skada aldrig någon och visst kan mina känslor såra men jag kan lova att min lögn av att inte berätta sårar mer i längden!
Publicerad 2013-02-17 22:45:00 i Allmänt,
Efter att ha lagt min stora passion in life på hyllan ett tag för att jag varit gravid och nu har en liten så längtar jag tillbaka till "mina" älskade hästar. Något som även gjorde att jag kände att jag behövde en paus var att den hästen jag var medryttare på Wissan blev sjuk i ett kolikanfall och det var andra anfallet på ganska kort tid och hon var gammal så min uppfattning var att hon inte orkade återhämta sig och hennes kropp tog inte emot medicinen. Hon var inte min egna häst, men hon var genom en lång tid min bästa och närmsta vän. Jag tittade på henne och kände att hon var min inspiration i livet och hon fick mig alltid glad. Jag är hennes ägare evigt tacksam som lånade ut Wissan till mig och som lät mig närvara hennes sista timmar. Att få vara med henne och ge henne all kärlek som fanns i min kropp var det mest smärtsammaste jag gjort, att ta farväl av en vän. Samtidigt så var det något jag tyckte var fint.
Jag kan än idag ca 2 år senare inte se bilder på henne utan att fälla tårar och tänker jag på henne slår hjärtat fortare, kroppen skakar och tårarna rinner.
En häst jag aldrig heller kommer sluta sakna och drömma om är min gamla foderhäst, en fjording jag red och hade på "halvfoder". Aldrig kommer jag sluta hoppas att han blir min alledes egna då han var min räddning i livet ä, när allt gick utför fanns han där. Han dömde mig inte han stöttade mig och tröstade mig obeskrivligt många gånger och såg den personen jag igentligen var. Han som ofta kunde bli missförståd och upplevas het , var i mina ögon den goaste nalle björnen någonsin och jag såg aldrig något annat heller, jag litade på honom till den högsta grad att jag satt min lillasyster (var då ca 3 år) på han helt barbacka han och lät han lunka runt själv med henne medans jag fixade annat och när jag var klar hoppade jag också upp och vi red en tur i alla gångarter.
Jag vill inte börja rida igen för att få bara rida, jag vill tillbaka till hästarna för att få jobba med samspel mellan häst och människa, att få se utvecklingar och umgås med klokheten som bara hästen bär på. Många säger när dom ser mig jobba med hästar att det ser ut som att vi pratar med varandra att vi bara låter blicken mötas och sen vet vad vi vill med varandra. Jag själv kan inte säga att jag just pratar med dom men att jag däremot har en förmåga att förstå, läsa av och känna igen mig i djuret. Många tycker det låter som bullshit och bara massa grumligt och luddigt snack, jaa tyck de! Och låt mig va konstig och knäpp då för mig är detta samspel naturligt och något jag mår bra av att uppleva.
Så ett mål nu är att komma igång med hästarna lite grann i alla fall, nu känner jag mig redo och så pass läkt efter Wissan att jag kan öppna mig för en annan häst igen. Har fått erbjudande men har bara tänkt och känt att nej jag sörjer än och då känns det fel att utnyttja någon annans själ till att bli en väg vidare och jag hade bara gömt mina känslor i stället för att bearbeta dom.
Nu är jag på g igen och har öppet och välkomnade sinne men kommer inte söka häst, rätt tillfälle dyker upp så småningom!
Publicerad 2013-02-16 08:51:42 i Allmänt,
Om allt hände av en anledning så varför förstår man inte anledningen varje gång då? Det händer ofta som jag inte förstår varför människor utför vissa handlingar och än mindre förstår jag när det är handlingar som verkligen gör skada. Vad vinner man på det igentligen ? Är det inte bara att låta bli..! Visst kan jag göra saker som sårar andra och säga saker för att såra MEN i slutändan är det jag som får stå där med skuldkänslor och sorgens blick, jag tycker inte det är värt det.
Att vara ärlig vilket också kan såra men då har man i alla fall varit ärlig är mycket bättre än att såra med lögn. Jag gillar inte när karma går wildninja på mitt arsle så därför försöker jag verkligen ha karma som beskydd i stället. Vad man ger är vad man får!
Publicerad 2013-02-15 21:37:15 i Allmänt,
Under kvällen kom två goa barndomsvänner hit för att fika och mysa lite. Blev väldigt glad att dom tog sig tid att hänga med mig på en fredag kväll.
Njöt till fullo av varje sekund och kände nästan att jag ville dra ut på tiden lite till, kvällen kunde gärna varit längre!
Insåg även att det ligger mycket sanning i " en riktig vän behöver man inte umgås med jämt för att kunna vara vän med" och det är jag glad över att jag har såna vänner runt mig. Att förståelsen och respekten finns där och att den är ömsesidig <3
Publicerad 2013-02-15 13:55:23 i Allmänt,
Äntligen efter en låååång tid utan inspiration till något så kryper det i kroppen och det flödar i huvudet med pyssel, knåp och aktiviteter. Det är så sjukt roligt att känna så här och jag vill bara mer och mer! Så förhoppningsvis inom kort så blir det inte bara idéer, utan det blir verklighet också ;D känner mig så mycket på topp just nu och jag älskar det, synd bara att materialen fattas men finner nog en lösning på det också! Wiihoo!!
Publicerad 2013-02-13 22:11:00 i Allmänt,
Efter 22 år så kom jag till en stor insikt i mitt liv. Jag som tyckte jag var tjejen med allt! En karl, bilar, jänkare, friheten att göra vad jag ville när jag ville, värsta fina lastbils jobbet, massa kompisar och i stort sett varje helg var det party. Livet lekte helt enkelt och jag tyckte då, vad mer behöver man?
Sen så kom beskedet jag var med barn och skulle bli mamma. Denna glädje som rusa genom kroppen när jag såg plusset på stickan var mer glädje än alla roligheter jag gjort genom åren. Den kärleken jag genast kände mot detta lilla knyte när jag såg henne som en svart pulserande liten ärta, är kärlek av det starkaste band en kärlek som får mig att fälla tårar och bli varm i kroppen varje dag hon ler mot mig.
Visst är inte varje dag en dans på rosor med ett barn och sanning och säga visst kan jag sakna att sitta full i min jänkare, vråla och dunka plåt MEN jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till det livet.
Jag vet även idag skillnaden på mina vänner och det som kallas kompisar. Jag har lärt mig att sätta värde på ett helt annat vis på min familj och även min släkt. Har insett att jag är tacksam för dom val jag gjort i livet (vissa förbannat jädrans dumma, men lärorika) och den resa jag gjort för mina val och min resa har fört mig till det bästa målet jag kunde nå och det var just att bli mamma.
Nu när jag blivit mamma så vet jag min mening med livet och jag skulle aldrig byta min mamma roll mot något i denna värld. Att försöka beskriva hur mycket jag älskar min dotter går inte för det finns inga ord som beskriver eller besitter den kärleken.
Tack till alla och mig själv som fört mig hit och tack barnets fader för det vackraste någon någonsin gett mig. <3
Publicerad 2013-02-08 01:38:38 i Allmänt,
Jag har hittat ett riktigt tabu ämne, tror jag!
Som förälder gör man oftast allt för sina barn och man älskar dom mest av allt MEN när den underbara söta varelsen man älskar så stort sätter igång med att vända sin dåliga sida till och skrika konstant eller skriker konstant av annan anledning som till exempel kolik eller tänder som är på väg anledningarna kan vara många och ingen av anledningarna är barnets eller förälderns fel. Men när ett barn har skrikit otröstligt i x antal timmar och inget man gör som förälder fungerar så börjar man känna sig otillräcklig, dålig, näst intill värdelös och vissa blir jätte ledsna själv och andra kanske rent av arga eller frustrerad. Att få dessa känslor är INGET fel så länge man aldrig någonsin gör illa sitt barn!! För det är klart att det är psykiskt påfrestande till max att inte kunna hjälpa sitt barn mer än att ge närhet och härda ut.
I sådana situationer så tror jag att det är väldigt lätt att man får tankar om att vilja ta bilen och köra ihjäl sig eller vissa kanske till och med tänker att snart kasstar jag ut ungen från balkongen. Är det något man skulle göra NEJ, vanligt vis inte men i denna frustration tror jag det är lätt att känna så.
Jag ser inget fel med att man känner så när all ork är slut och man har gjort allt för att barnet ska ha det bra. Så länge det bara är en känsla och inget som övergår till handling så. Jag tror även att denna känsla är väldigt vanlig hos föräldrar och att alla någon gång känt det eller tänkt det eller kommer göra det.
Jag har själv upplevt en situation där min dotter vägrade allt inget fungerade alls och hon bara skrek och det slutade med att jag sa åt barnafadern att snälla få tyst på henne för jag tar bilen och kör ihjäl mig själv jag orkar inte en sekund till. Jag kände mig så fruktansvärt hjälplös, dålig som inte kunde trösta henne och jag tänkte att jag är inte värd att vara hennes mamma. Det var hemskt att känna så men jag vet att jag skulle inte gå till handling med mina känslor och jag älskar min dotter mest av allt på denna jord och skulle aldrig kunna göra henne illa!!
Jag tycker bara det är synd att man inte talar om detta då jag tror att det kan vara stärkande för föräldrar att ventilera en sån sak och viktigast av allt är att man aldrig gör sitt barn illa...!
Publicerad 2013-01-31 23:44:05 i Allmänt,
I dagens samhälle kan man tydligen inte amma ett barn längre på grund av att det kan verka stötande mot vissa folkgrupper, men hallå!!
Jag är själv en ammande mamma som har fått stöta på både elaka blickar, blivit iväg schasad från ett ställe och fått höra åsikter av "vänner" om just amningen. Jag blir "mörkrädd" över att folk anser det vara provocerande, stötande och att de inte borde få ske på allmän plats... Det är bland det finaste som finns, ett sätt att livnära ett liv ett barn. Hur kan det vara fel att mata det vackraste och mest älskvärda man har? Det är sjukt att folk ens reagerar när dom garanterat smygtittar extra i underverkets skyltfönster, har porrtidningar gömda någonstans, stirrar ögonen ur sig så fort en tjej visar sig i bikini eller har urringat på krogen för då är hon sexig. Men när ett barn ligger i kvinnans famn och äter och det knappt syns någon hud alls, då är hon "äcklig" eller vadå?
Vid ett tillfälle för ett tag sedan så var jag till Mc-Donalds för att äta lunch. Jag köpte min mat och gick och tog plats och inväntade sällskapet. Precis när vi skulle till och äta så vaknar mitt barn och är hungrig. Jag tar upp henne och min vän hängde sin jacka över min axel så att hela min överkropp var dold och även barnet. Då först gav jag henne bröstet så hon kunde äta i lugn och ro och även vi andra. Ska tilläggas att hon hela tiden var tyst och ingen vad jag kunde se tittade ens åt vårat håll. Efter en stund kommer det fram en kille som jobbar på Donken tills oss och säger med väldigt sur ton att: här kan du inte sitta och hålla på med sånt där, det är väldigt störande för andra gäster som ser och man gör inte sånt där offentligt då det är äckligt, så ni får gå ut härifrån NU.
Jag blir "paff" och kan inte få ur mig annat än: du vi kan väl åka till Max i stället för där får man i alla fall varm mat och ett trevligt bemötande.
Så vi reser på oss och bara går, då börjar denna kille skrika på utländskt språk efter oss men vi gick bara och låtsades om som att vi inte hörde.
På vilket sätt var jag provocerande? Då det inte ens syntes att jag hade ett barn i famnen och det såg ut som jag hade en jacka hängandes på axeln och barnet var helt tyst?!? Jag tycker att det var riktigt löjligt av denna kille och jag vet att folk har ammat mer "öppet" än vad jag gjorde då så därför känns det väldigt diskriminerande!
Har fått höra kommentarer av folk som till exempel: hur kan du blotta dig så där? Måste hon äta nu, folk vistas ju här och Ååå va drygt nu lä vi ju sitta här å häcka i väntan på att hon slaskar i sig.. Och då ska jag ärligt säga att när jag ammar hennes syns det extremt lite hud i jämnförsele med vad som syns i ett vanligt "brottarlinne" men ändå gnäller folk på att man blottar sig?!?
låt bebisar vara bebisar och äta den maten dom kan om det så är bröstmjölk (tutte) eller ersättning (flaska) det finns inget fel på något av det och inget som är fult med att mata ett barn. Något som däremot är fult är vuxna som stirrar på något dom inte har att göra med och inte ens kan tugga sin mat med munnen stängd då dom har fult upp med att fälla onödiga kommentar och snacka skit för att dölja sina egna fel och patetiska liv! ...
Publicerad 2013-01-31 22:34:00 i Allmänt,
Nu var det alledes för länge sen jag skrev någonting och får helt enkelt skärpa till mig!
Många åsikter har jag samlat på mig under min tysta tid och ska försöka dela upp dom i olika inlägg :)
Men är i en fas just nu då jag är idé fattig, tipsa gärna om saker ni vill läsa eller få just mina åsikter på. Eller ämnen att skriva om!
Publicerad 2013-01-17 02:02:48 i Allmänt,
Jag fattar helt ärligt inte grejen! En tjej bär ett barn i 9månader och föder sen ett barn. Det säger väl sig självt att kroppen inte blir exakt som innan. Hur kan man förvänta sig det eller ännu "värre" begära av sig själv att man ska se ut som en anorextiskt fotomodell 3 månader efter att man fött barn. I mina ögon är det ett tecken på ohälsa då min uppfattning är att man svälter sig själv och tränar så ofta och hårt att man missar att uppleva och njuta av sitt barn...
Visst var min kropp 10gånger snyggare innan jag blev gravid och trotts några bonus kilon så kunde jag ha bikini offentligt så att säga och jag skulle nog föredra en baddräkt i dagens läge men inte fan svälter jag mig i flera dagar och springer tills jag rasar för att kunna vistas i ett badhus.
Jag tränar jag också i form av motion och försöker tänka på vad jag äter MEN jag älskar bullar och gotte saker och tänker inte alls avstå från det och kommer inte överdriva min resa ner i vikt igen. Det får hellre ta tid och bli riktigt gjort än något stressande och svältande!
Jag tycker att många kvinnor ska vara stolta över sina "ärrade" kroppar efter sina barn, det är ett tecken på att ni givit liv och det är verkligen något att vara stolt över! Sluta jämnföra er med en fotomodell som lever på eftersmaken av sina spyor bara för att kunna visa hur många revben hon har och att hon kan sätta kantskydd på dom vassa höftbenen som sticker ut! Man är vacker och attraktiv även om man har lite "hull" på kroppen, att men sen vill vara smal är en sak men att överdriva till den nivån att man ser sjuk ut är just som det ser ut sjukt...
Jag är inte 100% nöjd med min kropp och jobbar själv för att gå ner några kilon men jag gör ingen stor grej av det och tävlar inte med alla runt om mig. Visst skriker jag av lycka åt alla håll och kanter varje gång jag får på mig ett av mina gamla jeanspar och jag gläds åt varje person som nått sitt mål med sin vikt åt vilket håll den än går. Men sluta överdriva och var nöjd och stolt över er själva, har man bestämt sig så når man sitt mål till slut!!
Publicerad 2013-01-16 01:33:21 i Allmänt,
Ibland måste man vara lite positiv också! Jag ger "rosor" till dom som faktiskt håller upp en dörr åt den som till synes kan behöva lite hjälp och dom som har vett nog att tacka för hjälpen...
Till personer som lärde sig någonting under teorin när dom tog körkort och faktiskt kommer ihåg att man stannar vid övergångsställen OM det står någon där!
Alla barn som blir mobbade i skolan men ändå går dit och genomlider "skiten" ska ha massa rosor, starkt av dom!! Även rosor till dom som ärligt och med all sin makt försöker få bort den...
Rosor ger jag även till dom som dagligen och varje natt jobbar för oss andra på ett sjukhus, brandstation och absolut dom kör ambulans, dom personerna enligt mig borde bättre lön och mer uppskattning!
Personligen är jag ganska nöjd med min ros utdelning för dagen och efter lite eftertanke så tycker jag att både jag och andra borde visa mer tacksamhet och mer respekt mot människor runt oss... Det finns ingen som är snyggast, bäst och vackrast!!
Publicerad 2013-01-13 19:38:51 i Allmänt,
Många personer tittar snett på andra och säger så där skulle jag aldrig göra, så skulle jag aldrig se ut osv. Sen tar det inte långa stunden förens man gör det själv!
Har många exempel!
Hur kan man va så dum att man åker/kör bil och åker buss utan bälte? I själva verket vet personen fan inte ens vart bältet i en bil sitter!
Åå vilka fula skor såna skulle jag aldrig ha! Tre dagar senare så står de såna i hallen för dom var ju förbannat sköna!
Alltså jag äter inte snabbmat jag tycker det är flottigt och äckligt.. Så flottar man i sig en hemgjordpizza i stället och en chipspåse!
Hur fan kan man operera sina tuttar man ska ju vara nöjd som man är.. Så ser man personen med silikon och med ursäkten jag behövde de för att bli nöjd med mig själv och känna mig kvinnlig!
Alltså hur kan man klä sitt barn sådär.. Oj samma dress ligger i garderoben!
Jag är och har varit ganska duktigt på att säga " jag ska aldrig" och sen har det blivit så ändå. Det jag har lovat mig själv är att tänka innan jag säger aldrig då aldrig är ett ord med en innebörd som är väldigt lätt att bryta mot. Jag sa bland annat förut angående uggs att dom var ju super fula och undrade hur folk kunna gå runt i såna, så testade jag ett par uggs som min kompis hade och sprang i stort sätt raka vägen till skoaffärn och köpte mig ett par. Jag yttrade aldrig och bröt det då jag inte visste vad jag talade om, jag hade bara ytligt en uppfattning om skorna.
Desamma gäller människor man säger att den personen skulle jag aldrig kunna vara kompis med, kolla bara ser ju ut som värsta divan, bögen eller ja alltid hittar man ett argument. Sen av en slump träffas man kanske på en fest eller för att man hade visst andra gemensamma vänner och man inser att personen som man tidigare tittat snett på och skrattat åt bakom dess rygg är hur jävla go och underbar person som helst. Så ska man hålla på det man sagt att man aldrig skulle kunna vara kompis med personen utan att ha en aning om hur personen är, så går man ju nu miste om en rolig och underbar vänskap bara för att man är så ytlig och dömer innan man vet något om den. Eller ska man bli vän med personen och nästa gång man säger aldrig är det ingen som tror på en!
Det jag vill få sagt är att jag med så många andra med människor kanske ska tänka sig för och istället för att bry oss i vad andra tycker om våra val i livet så bör vi fokusera på just våra egna val och gör det som känns bäst, rätt och lyckosamt för oss själva. För det är ju inte skorna jag har på mig, bilen jag kör eller kroppen jag har som gör mig till just den personen jag ä, det är väl ändå min personlighet som gör mig till den jag är...
Jag ska då i alla fall försöka att leva mer efter "man ska aldrig säga aldrig"
Publicerad 2013-01-12 11:13:00 i Allmänt,
Ger mig ut på djupt vatten och säger "vakna" ! Har gång på gång läst och hört från andra föräldrar om hur dom tycker att andra barn är elaka och "hemska" att andra barn skulle förtjäna en smäll eller två så dom lär sig någonting någon gång. En fråga slår man sitt barn för att lära det någonting här i livet?
Jag blir upprörd över att folk lägger skulden på ett barn, när ett barn gör något fel. Ett barn är inte elak utan anledning! I många fall måste man se saken djupare än att barnet sa något elakt eller slog någon, det händer inte helt oprovoserat. Anledningen till att ett barn löper amok ibland kan vara att det omedvetet söker uppmärksamhet för att hjälp. Dom kan ha det väldigt trassligt och jobbigt hemma, någon kanske behandlar barnet på detta vis när ingen ser eller det rent av inte har föräldrar som engagerar sig i det och där av inte en stabil uppfostran. Ett barn söker alltid närhet och kärlek och får inte barnet den tryggheten dom söker så räcker det med att dom ser ett annat barn få en puss på kinden av sin mamma/ pappa innan dom springer in på dagis eller i skolan. Barnet som får en puss känner sig älskad av sina föräldrar men barnet som aldrig får närhet känner avund utan att igentligen ens förstå varför, så de går till en handling och blir elaka ord eller slag för att få uppmärksamhet... Är det barnets fel att han/hon agerar så? Barnet planerar eller vet ju inte ens själv varför det agerar som det gör det bara ser något det vill ha eller "saknar" och förstår inte känslorna i kroppen..
Hur som helst jag personligen tycker det är fel att ge barnet skulden , att sätta sig ner och prata med barnet om vad som är rätt och fel är enligt mig en korrekt handling men att man då försöker gå djupare och ta reda på varför barnet gör som det gör... Man föds inte elak eller till mobbare, det är något man blir pga diverse olika anledningar och ibland väljer för att man är utsatt själv och rädd för att bli i fortsättningen.
Jag tycker att många föräldrar och vuxna överlag ska försöka se
saken djupare än att barnet bara skrek eller slog någon, barnet kanske har ett helvete hemma eller i skolan men ingen ser det och då spelar det ingen roll hur mycket skäll barnet får, då inget förändras
Jag menar inte att det ligger i allas ansvar att utreda varför ett barn gör som det gör men att det däremot ligger i allas ansvar att inte dömma barnet utan att veta nånting om det! Man kan ta en diskution med skolan om vad man tror och berätta om ser/vet något! Det gör inte någon till en "skvaller" det kan gör en till en hjälte...
Och vem vill, barn som vuxen bli dömd efter pälsen?
Publicerad 2013-01-12 00:04:00 i Allmänt,
Ibland kan det vara bra att stanna upp och försöka ta reda på vad som är äkta för en själv, vilka känslor, tankar och vilka personer vi har runt oss. De är med viss saknad och sorg som jag tittar på "vänners" facebook profiler i dagens läge och ser deras mobilnummer i min mobil. Saknaden är just dom roliga stunderna och äventyren. Sorgen är för att jag ställer mig frågan hur äkta var dom? Och hur äkta var personerna som var med? Jag har valt bort många " vänner" då jag anser att dom inte varit just några vänner, jag har även blivit bort vald då jag vet att folk inte ansett mig vara deras vän heller. Men nånting som rent av gör mig riktigt besviken det är dom "vännerna" som anser att man inte är nått värd på grund av att man skaffat barn, dom som inte förstår att man inte kan slänga sig i bilen på 3 minuter för dom vill ha skjuts hem från krogen eller vill till Mc Donalds mitt i natten, dom som tittar på ens kontaktuppgift i telefonboken men bläddrar förbi med tanken " ähh hon har ju barn nu, så hon har aldrig tid och inte super hon heller" Nej! Jag super inte längre men om livet bara går ut på att supa, vad har man då för mening med livet? Om man är så ytlig och icke förstående är man då äkta? Det är faktiskt så att man kanske inte alltid kan ses MEN ett samtal eller ett sms kan betyda mycket! Men vill man bara säga saker för att det låter bra kan man lika gärna vara tyst och ge fan i att ens höra av sig.. Varje gång man hör från en saknad "vän" dessa ord: Ååå det var så länge sen vi måste ses någon dag, jag saknar dig! Och man berättar för personen att jag är hemma och ofta tillgänglig så säg till när du kan så styr vi upp nått och man hör inget på ett halv år då finns det ingen mening att ses sen heller,ingentligen! Har de inte hänt något på ett halvår så kan inte saknandet funnits och orden om att ses var något man sa för att det lät bra..! En vän är väl ärlig åtminstånde och kan man inte säga till sin vän hur man känner så är man ens vänner då? Jag har sagt till folk att dom kan höra av sig den dagen dom insett värdet i en familj och skaffat sig några hjärnsceller att tänka med. Jag erkänner att de inte alltid går bra för mig heller när jag tänker och att jag inte är bäst på att höra av mig, men det är väl inte bara jag som ska höra av mig! En av mina vänner sa till mig när jag fråga varför hon var min vän, att hon var min vän för att jag var jag och oavsett val i livet du gör så är du fortfarande du och även om jag inte alltid gillar dina val så lämnar jag inte din sida, dina val kan såra men de kan mina med och vänner är man även genom tuffa tider och tiden läker sår... Ja! Tänk om fler kunde tänka och leva upp till det...
Eller är det så att man kan inte ha en familj och vänner, man måste välja? Mitt val är förbannat enkelt, jag väljer min familj! Passar inte det mina "vänner" så tack för roliga stunder och stå för erat val och kom inte dragandes med någon lam ursäkt för att ni ångrat er.. Jag har inga problem med att umgås med vänner och ha familj, då jag anser att jag har en hand full av vänner som är en del av min familj