Inte bara ett jobb, en livsstil!
Under en lång tid i mitt liv gick jag och släpa fötterna efter mig, jag var bråkig och stökig. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med liv. Jag tjatade om att jag ville jobba med hästarna men alla runt mig sa att det kommer du aldrig kunna försörja dig på. Så jag skrotade det och tänkte att jag ville bli syslöjds fröken och alla runt mig sa att jag var inte en person som kan lära ut saker. Jag började då tänka okej i banorna om att starta eget och bygga upp ett boende för ungdomar som var som jag vilsna. jag ville bygga ett tryggt hem som kunde erbjuda det mesta från att skruva fordon till att rida till att snickra. Något för alla olika intressen där man fick vara sig själv och känna sig önskad, älskad och behövd. Ett hem där man fick uppmuntran och stödet till att våga vara sig själv och jobba för sina drömmar men framför allt en plats där man alltid skulle känna sig välkommen. När jag berättade om detta skrattade dom flesta runt mig och påpekade att en sån som du som bara bråkar och inte ens tar ansvar för din egen framtid, hur ska du kunna uppmuntra andra? Jag försökte svara med jo för jag vet vad jag talar om och alla kan vi ändras! Ingen trodde mig och min idé ligger kvar som en dröm än i dag som jag inte vågar börja kämpa för.
Så vad blev det av mig då? Jo till slut hitta jag min grej! Jag blev lastbilschaufför. Jag utbilda mig på gymnasiet till det och ångrar inte en sekund av mitt val. Jag har kommit fram till att för mig är det inte bara ett jobb, det är en del av den person jag är en del av mitt liv. Jag längtar dagligen tills jag sitter i hytten igen, solen i fronten, vägen är fri och man hör dånet av en mullrande V8 som jobbar sig iväg. Varje gång jag satte mig i lastbilen fick jag lyckokänslor och det fanns inte en dag då jag inte ville åka till jobbet. Jag hann utbilda mig, jobba 3 månader, söka jobb och lagomt hitta ett och sen blev jag gravid och ingen anställde mig. Nu har jag mer än dom tre månader i bagaget eftersom jag varit med i branschen redan innan jag utbilda mig. Men den svartsjukan som stiger i min kropp när jag ser andra göra det jag älskar, dom tårarna som bränner i ögonen när jag ser en lastbil svänga förbi mig och dom rysningarna jag får av ljudet är inte bara för att jag saknar ett jobb jag saknar att göra det jag drömmer om att få göra. Och så fort någon frågar mig om yrket eller lastbilar överlag så skiner jag som en sol för jag får i alla fall prata om det. När en vän som jobbar som transport ledare ringde här om dagen så tände hon hoppets låga i mig när hon säger att hon vill ha med mig som chaufför i sin kontakt bok.
Nej det är inte bara att sätta sig och köra för mig, jag har inte gjort detta på jätte länge och jag har ett barn att ta hänsyn till. Vilket jag gärna gör då jag inte vill missa en sekund av henne. Jag begär inte att någon ska förstå mig men jag älskar verkligen livet i en lastbil, ute på vägen och att veta när jag åker men inte när och om jag kommer hem.
Det är inte en lögn att jag älskar mitt yrkesval, jag fäller inte tårar för nöjes skull när jag ser andra göra min dröm. För mig är det inte bara ett jobb, det är en livsstil!
Så vad blev det av mig då? Jo till slut hitta jag min grej! Jag blev lastbilschaufför. Jag utbilda mig på gymnasiet till det och ångrar inte en sekund av mitt val. Jag har kommit fram till att för mig är det inte bara ett jobb, det är en del av den person jag är en del av mitt liv. Jag längtar dagligen tills jag sitter i hytten igen, solen i fronten, vägen är fri och man hör dånet av en mullrande V8 som jobbar sig iväg. Varje gång jag satte mig i lastbilen fick jag lyckokänslor och det fanns inte en dag då jag inte ville åka till jobbet. Jag hann utbilda mig, jobba 3 månader, söka jobb och lagomt hitta ett och sen blev jag gravid och ingen anställde mig. Nu har jag mer än dom tre månader i bagaget eftersom jag varit med i branschen redan innan jag utbilda mig. Men den svartsjukan som stiger i min kropp när jag ser andra göra det jag älskar, dom tårarna som bränner i ögonen när jag ser en lastbil svänga förbi mig och dom rysningarna jag får av ljudet är inte bara för att jag saknar ett jobb jag saknar att göra det jag drömmer om att få göra. Och så fort någon frågar mig om yrket eller lastbilar överlag så skiner jag som en sol för jag får i alla fall prata om det. När en vän som jobbar som transport ledare ringde här om dagen så tände hon hoppets låga i mig när hon säger att hon vill ha med mig som chaufför i sin kontakt bok.
Nej det är inte bara att sätta sig och köra för mig, jag har inte gjort detta på jätte länge och jag har ett barn att ta hänsyn till. Vilket jag gärna gör då jag inte vill missa en sekund av henne. Jag begär inte att någon ska förstå mig men jag älskar verkligen livet i en lastbil, ute på vägen och att veta när jag åker men inte när och om jag kommer hem.
Det är inte en lögn att jag älskar mitt yrkesval, jag fäller inte tårar för nöjes skull när jag ser andra göra min dröm. För mig är det inte bara ett jobb, det är en livsstil!